Något annat jag ska försöka med är att hänga på
Flukten fra virkelighetens "utmaning" med samma syfte som Bokbloggsjerkan; att upptäcka nya bloggar. Varje söndag presenteras boken jag just nu läser med ett citat eller utdrag.
Istället för att göra allt annat jag kanske skulle ha gjort den här helgen har jag tokläst
Gillian Flynns Mörka platser. Det finns många citat jag skulle kunna välja men det blir ett ganska långt som jag precis läste som handlar om en dröm huvudpersonen Libby haft. Jag tycker att det är så häftigt att kunna beskriva en helt bisarr dröm på det sättet. Så fort jag ska försöka sätta ord på något jag har drömt så låter det så vansinnigt att jag oftast ger upp.
"Den började hemma på gården, men det var egentligen inte gården, den var alldeles för ljus, alldeles för prydlig för att vara vår gård, men det var den och på avstånd avtecknade sig Runner mot en orange horisont där han galopperade fram och hojtade som en cowboy från Vilda Västern. När han kom närmare - nedför vår kulle, in genom grinden - såg jag att hans galopperande egentligen var en skakig och skumpande rörelse, för hans häst hade hjul.
Överdelen av den var kött och blod, nederdelen var metall, spinkiga metallstolpar som på en sjukhusbår. Hästen gnäggade i panik åt mig, dess muskulösa hals försökte slita sig loss från metallen nedanför. Runner hoppade av och djuret rullade bort med ena hjulet av, ett djur som samtidigt var en irriterande shoppingvagn. Den stannade i närheten av en trädstubbe, dess ögon var vita medan den kämpade för att komma loss från sig själv.
'Bry dig inte om det där.' Runner flinade mot hästen. 'Jag har betalt för den.'
'Det var ett dåligt köp, pappa.'
Runner bet ihop tänderna och han ställde sig alldeles för nära mig.
'Din mamma säger att den är fin', muttrade han.
Det stämmer. Min mamma lever. Tanken kändes så säker och fast, som en sten i fickan. Mamma levde, så dum jag hade varit som under alla de här åren hade trott något annat.
'Det är bäst att du fixar den där handen först', sa Runner och pekade på mitt avhuggna ringfinger. 'Jag har köpt det här till dig. Hoppas att du tycker bättre om det än om hästen.' Han höll upp en tunn sammetspåse, en sådan där man använder till brickorna i alfapet eller scrabble, och han skakade på den.
'Men jag älskar den där hästen', sa jag och försökte bekämpa min motvilja. Hästen hade slitit loss bakdelen från metallen och blödde så att röd olja forsade ner på marken.
Runner hällde ut åtta eller nio fingrar ur sin sammetspåse. Varje gång jag såg en som liknade min, insåg jag att det var ett lillfinger, ett mansfinger, ett finger av fel färg eller storlek.
Runner trutade med läpparna åt mig. 'Ta nu ett, okej? Det är väl inte hela världen?'"
Jag gillar boken!
